vinkrukor, handdukar och fjädervippor. Sedan vinet utgjutits på altarskivan, bli fjädervipporna använda som svampar. En efter en närma sig på trappstegen de ömsom unga, ömsom vithåriga och stapplande prelaterna för att deltaga i denna akt, som så otvetydigt blottar sitt förvantskap med äldre ceremonier och symboler. Om jag möjligen bortser från en stilla och enkel skördefest, som jag en gång bevittnade i en kyrka på svenska landsbygden, tror jag knappast någonsin att en ceremoni i lika grad har satt min inbillning i svallning. Jag försökte tänka mig människorna om tusen år församlade till en högtid på ett berg eller i någon av sina äldsta byggnader. Även där ljöd musik och bloss lyste. Det är nämligen icke ensamt musiken som på ett alldeles särskilt och obeskrivligt sätt står i beröring med de religiösa förnimmelserna. Det är två ting: musiken och elden. Man kunde till en liknelse sätta denna formel: I begynnelsen var elden, och musiken brusade genom lågorna, och se, där föddes levande anda. — Minns du, Henrik, när vi som gossar tände risbål på hällarna, hur tysta vi kunde sitta och med en nästan andaktsfull känsla betrakta de stigande och sökande flammorna? Hela timmar kan jag försjunka i tankar på de översinnliga frågorna, när jag stirrar in i en eldslåga, detta evighetens barn, som leker och fladdrar och störtar uppåt till att försvinna och återförenas med sin moder.
