Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93
ÄNGELSBORGEN

tempelberg eller på en evmeniderkor, över vars mörka strofer en skinande Olymp sträcker sin hämnande glaven. Med blicken riktad på keruben upprepar jag dessa ord ur Johannes’ Uppenbarelse: »Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla fåglar, som flögo mitt över himmelen: kommen hit och församlen eder till Guds stora gästabud, att I mån äta konungars kött och krigshövdingars kött och hjältars kött och kött av hästar och av dem som sitta på dem och kött av alla trälar och fria och små och stora!»

Jag ser romarna från murkransen nedstörta urnor och stöder över de framstormande goterna. Jag ser Beatrice Cencis förgråtna ögon och hör den fångne Cagliostro, utmagrad och bruten, förbanna sina forna livselexir. Jag ser Cellini knäböja framför solstrimman på fängelseväggen och mitt öga följer honom, när han överst under själva ängelsbilden hjälper den belägrade påven att nedsmälta regalierna, men själv smyger en del av guldet i sin egen ficka. Ängelsborg! Du fyller mig med fasa om natten, men med klang och glättighet, när dagen lyser in på Pierono del Vagas fresker och glindrar kring hela den skönhetsstad av pelare och fönsterbågar, som du på din barbariskt tunga sockel lyfter mot solen. Då är du icke längre blott och bart en sinnebild av Rom utan av hela den mänskliga odling, som bygger sitt himmelstorn fientligt förskansat åt alla sidor, med gravar och fängelser i källrarna och ljusa arkader därovan; men överst är huvudet, förnuftet,