Påskaftonens morgon är kommen och kyrkgolven stå beströdda med rosenblad. Cellinis och Michelagniolos silverljusstakar rullas på vagnar från sakristian för att åter ställas på altaret, och klockorna, som så länge varit tysta, spela över hela Rom. Till avsked har jag ännu en gång företagit min sedvanliga vandring utefter floden, men denna gång i vårdagens fulla solsken. Det är en så strålande dag, att det lyser ända in i själen, och liksom för att dela med sig av sitt solglitter flyr tankens svala långt långt till den grå vinterhimmeln och de insnöade gårdarna. Du svenska folk! Ditt bröst har blivit tomt och din påse full och Roms vårsol skulle icke mäkta att samla dig i återföryngrad kraft. Vad du behöver, det är norrmännens och finnarnas nationella idealitet, om icke en ännu bredare — en sådan fulltonig och klockklar idealitet, då luften sjunger över landet och man väntar att var hustru skall föda en Messias.
Det ideella är det mänskligt naturliga och omedelbara; cynismen är förkonstlingen. Därför är och förblir också hos både individer och folk en oförställd idealitet den enda kraft, som kan fylla ett skede med verklig livsvärme. Om en sådan guldålder diktar sinnet, när Roms alla klockor ringa och bilden på det gamla kastellet ljungar som en frihetsgud.
Du är ett av jordens underligaste byggnadsverk, Ängelsborg. Ibland förefaller du mig som ett väsen eller en stor och sällsynt planta, vilken med de taggigaste kaktusblad skyddar sin blomma. Ibland åter måste jag tänka på ett helleniskt
