honom, hörde miss Fosbrook tydligt, hur han sade: "spriten till vattenkannan är förstörd. Vet ni, hvem som gjort det?"
"Nej."
"Hafven I ej rört vid den?"
"Nej", sade de och sprungo sin väg.
Christabel blef helt förfärad. Hon var glad att alla flickorna voro i Idas rum, lyssnande till en speldosa, så att de ej kunde höra denna osanning. Hon visste ej, att gossarna ursäktade sig för sig sjelfva med den tanken, att spriten hade de ej rört, och derför visste de ej, huru skadan hade skett. Som om det varit något bättre, att tala osanning för sig sjelfva, lika väl som för sin far! Tyskan märkte hennes ledsnad och skyndade sig att säga, att Ida vore mycket olik sina bröder, så sanningsälskande, så mild, så artig, men Christabel kunde ej glömma, med hvilken lätthet och färdighet gossare hade narrats. Tänk om deras kamrater, Sam och Henry, som dagligen umgingos med dem, lärt sig att blifva lika fräcka och hade bedragit henne hela tiden? Nej, nej, hon ville ej, hon kunde ej tro det. Isynnerhet ej om Sam. Hon var glad, att hon slapp se gossarne igen, och med tungt hjerta gick hon klockan åtta hem med sina elever, just som Ida satte på sig sin hvita musslinsklädning med röda band, för att gå dit ned på en half timma, sedan de äldre ätit middag.
Barnen utbytte många kyssar vid afskedet och fingo med sig hem en hel ask med konfekt, inlindad i ett vackert kulört papper och i silfver- och guldpapper. Flickorna voro dock säkert mycket trötta, ty de grälade under hela vägen från herrgården, emedan Elisabeth ville, att konfekten skulle kallas för "bonbons" och de andra rätt och slätt ville säga namnam. Ingen af dem såg på den sköna aftonhimmeln, eller på den röda månen, som långsamt uppsteg bakom träden, eller pa de första stjernorna, som började framtindra, eller pa det gröna skenet från lysmaskarna — ehuru allt detta var långt vackrare, än något som Ida visat dem,
