100
utom kanske blommorna i orangeriet. Slutligen hörde miss Fosbrook Bessie och Annie gräla så häftigt, att hon vände sig om och sade, att om de nämnde ett ord till om karamellerna, skulle de ej få smaka dem på en vecka.
Som besöket nu var öfver, hoppades hon, att det snart skulle glömmas, men långt derifrån. Ehuru Susanna var sig lik, så kunde Elisabeth hvarken denna eller den följande dagen glömma det nöje, hon haft. Hvarje dag gret hon öfver sina lexor och blef ond vid minsta ord, gossarne sade henne, bråkade om att få gömma asken, som konfekten legat i, gick omkring och såg harmsen och missbelåten ut, och tyckte, att allt var fult och tarfligt, sedan hon fått skåda grannlåten på "herrgården". Hon fick oupphörligt plikta, men detta tyckte hon ej var hennes eget fel, utan en olycka, som hon ej kunde hjelpa. Hon försökte ej att tala med miss Fosbrook, ty hon visste nog med sig sjelf, att hon var stygg, ehuru hon ej ville bättra sig, och hon brydde sig ej vidare om att arbeta på presenten åt sin mamma; den såg ju så ful ut i jemförelse med alla de vackra saker, hon sett.
Christabel ville icke heller påminna henne derom, ty hon fruktade, att Bessie kanske aldrig skulle få tillfälle att gifva den. Hon tyckte det var ömkligt att se ett barn, som hotades af en så allvarsam och fruktansvärd sorg, gå och tråna efter grannlåt, och att besöket, i stället för att förorsaka henne en njutning och en vederqvickelse, endast gaf henne anledning att sucka och trängta efter denna verldens prål och fåfänglighet. Christabel hade hört sägas, att de som knota och icke äro tacksamma mot Gud för den lycka, Han beskärt dem, ofta bestraffas med förlusten af denna lycka, och detta gjorde, att hon darrade för den stackars lilla oförnöjda Elisabeth.
