TIONDE KAPITLET.
"Se här!" utbrast Susanna. "Jag har verkligen fått ett bref från pappa sjelf. Så grufligt roligt!"
"Kom ihåg Grosvenor, när du skall svara honom" sade Sam, "men hvad står på?"
Susanna stod nemligen der med vidt uppspärrade Ögon, blef blossande röd och gaf till ett halfqväfdt skrik, medan hon läste brefvet.
"Hur är det med din mamma, mitt barn?" frågade miss Fosbrook
"Ack, mamma — mamma är så sjuk!" och Susanna tappade brefvet och började snyfta.
Sam tog upp det, och Elisabeth kom för att läsa det med honom; båda stodo helt stilla och sade ej ett ord, utan stirrade endast på brefvet.
"Hur är det, mitt barn?" frågade miss Fosbrook och lade ömt sin arm kring lifvet på Susanna; men denna snyftade så, att hon ej kunde svara, och Bessie räckte guvernanten brefvet; hon var helt blek, och för mycket förskräckt, för att kunna få fram ett ord.
Kapten Merrifield skref helt kort och rakt på saken och i ordalag, som röjde djup bedröfvelse, att han ansåge det rätt, att hans barn skulle veta, hur sakerna stodo. Den behandling, deras mor hade undergått af en doktor i London, hade ej lyckats, utan förorsakat så svår sjukdom, att om Gud ej vore så nådig och lät en förbättring inträda, så kunde hon ej lefva. Om hon blefve sämre, skulle han skrifva eller telegrafera, och Susanna och Sam skulle göra sig i ordning att resa, strax sedan de fått denna underrättelse, och med första bantåg begifva sig till London, der de skulle blifva mottagna vid stationen. Han hade lofvat deras moder, att efterskicka dem, i fall det skulle behöfvas.
