Han var mycket bedröfvad öfver det afslag, han fått, och då miss Fosbrook sade honom, att hans bror och syster voro mycket för ledsna, för att kunna tanka på sådana saker, svarade han blott: "men då får Hannah Higgins inte sitt svin."
Miss Fosbrook var sjelf ledsen, att hennes vän David så uteslutande skulle tänka på detta, att han ej brydde sig om något annat. Han blef snart tröstad, ty Susanna, som satt och snyftade, kastade med ens bort sin penna och gick och klappade honom med sina bläckiga fingrar och sade gråtande: "ack, David, David! Jag menade det ej, jag vet ej, hvarför jag sade så! Du skall få mina sex pence och hvad du vill ha. Men ack, jag önskar så mycket, att det skulle komma ett bud, så att vi fingo resa till vår snälla, älskade mamma, ty jag kan ej skrifva, och jag vet ej hvad jag skall ta mig till."
Sedan gick hon tillbaka till sin plats och försökte att skrifva, och der satt hon med hufvudet stödt mot handen, och skref, gret och plumpade, tills det var nära posttiden, då miss Fosbrook slutligen tog de bästa af hennes kråkfötter och skref tre rader inunder, för att berätta, hur det stod till med dem alla. Hon adresserade brefvet till kapten Merrifield, ty hon tänkte att detta dock vore bättre, än om han ej fått någon underrättelse alls hemifrån, och derför skickade hon af det och tog Susanna med sig ut i trädgården, på det den friska luften skulle svalka hennes heta ögon och brännande panna.
Kort derefter kom äfven Sam och gick vid hennes andra sida, tyst och allvarsam och glad, att vara ifrån de yngres prat och gräl. Denna underrättelse hade kommit dem båda att känna sig äldre och mindre barnsliga, än någonsin förut, men de talade ej mycket.
Men när de satt sig på en trädgårdsbänk, kände miss Fosbrook, som höll Susanna i handen, några grofva och hårda fingrar fatta hennes andra hand, och såg, att Sam hade tårfyllda ögon. Hon klappade
