118
ungar från gården, och det var ett riktigt nöje att se honom gå omkring som en skildtvakt och breda ut stjerten. Jag vill ej hafva mindre än tjugufem shillings för den, sir."
"Men jag har inte tjugufem shillings. Jag kan inte skaffa dem, "sade Harry förtviflad.
"Det skulle ni tänkt på; innan ni sköt den stackars gamla kalkonen," genmälte arrendator Grice.
"Men hvad i all verlden, skall jag taga mig till?" frågade Henry.
"Det får ni sjelf fundera ut, sir," svarade arrendatorn och tog upp den olyckliga bössan. "Jag skall taga den här, och hindra er att göra mera ofog dermed."
"Ack, nej, nej!" utropade Henry. "Det är inte min bössa, det är mr Grevilles; var så god och låt mig få den."
"Hvad! Var det de der valparne, ungherrarne Greville, som voro i sällskap med er?" mumlade mr Grice, "om jag vetat det, så hade jag ej släppt dem så lätt. De der gossarne äro en riktig landsplåga. Jag önskar, jag hade fått tag i en af dem, så skulle han minsann fått betala kalaset."
Henry tiggde och bad att få bössan, och berättade att de tagit den utan lof, men arrendatern var obeveklig. "Han kunde ju gå till dem," sade han, "och låta dem bidraga till kalkontuppens betalning; hur de hade fått bössan, rörde honom ej, men de skulle ej återfå den, förrän han fått pengarne, och om han ej fick dem innan qvällen, så skulle han bära bössan upp till herrgården och klaga för mr Greville.
Med detta svar släppte han den olyckliga Harry, som sprang till sina vänner, för att berätta för dem, hvad arrendatorn sagt och på hvad vilkor de kunde återfå bössan. Han fann dem sittande på en låg mur, vid början af deras egor, väntande att få höra hur det gått honom. När han omtalat sin historia, grälade de på honom, för det han hade förrådt dem, och förklarade, att de skulle laga, att han komme i
