Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117

"Ack, nej, släpp mig, släpp mig! Jag ville ej skjuta den," utropade Harry, och försökte göra sig fri från det förskräckliga taget. "Jag trodde det bara var en kråka."

"Jaså, en kråka. Och hvem har gifvit er lof att komma hit och göra odygd på mina egor och bryta er igenom häckarna. Ja, bara för det, om ej för något annat, skall ni inför rätta, ni unga skälm."

"Ack nej, för all del, gör det ej. Jag är Henry Merrifield."

"Jag frågar litet efter, hvad för en Henry ni är," svarade arrendator Grice, som var en vresig man och länge haft ett hemligt agg till kaptenen, emedan han varit hans motpart vid förmyndarkammaren. "Lagen skall döma er, hvem ni än må vara."

"Men — men — mamma är så rysligt sjuk," utropade Harry, bristande i gråt.

"Desto mer borde ni skämmas, att gå och drifva omkring på landet på detta sätt," sade arrendatorn, och skakade honom så, att alla benen tycktes skramla i hans kropp. "Det vore rätt åt er, om jag slog er sönder och samman."

"Ack, gör inte det. — Jo, gör det, men förskona mig från att uppträda inför domarne. Jag skall aldrig göra så mer, nej, aldrig," snyftade Henry i sin förskräckelse.

Mr Grice hade litet medlidande med honom, och dessutom visste han, att hans hustru och grannar skulle blifvit onda på honom, om han för rätta instämde en så ung gosse, hvars föräldrar voro försänkta i djup sorg. Derför sade han: "nå, jag skall väl för den gången ha öfverseende med er, om ni betalar mig fågelns värde."

"Hur mycket är den värd?" frågade Henry darrande.

"Hur mycket den är värd! Den är egentligen från Norfolk, den var tre år gammal, och min hustru satte stort värde på den; den var lika så bra som en bandhund, ty den skrämde bort alla kringstrykande