120
Kunde han låna af någon? Hade han ingenting, han kunde sälja eller byta bort? Ack, om det ej hade varit för Davids dumma insamling, så skulle han haft rätt mycket. Men litet hade äfven han bidragit till denna insamling. Det kunde han gerna taga tillbaka. Huru mycket kunde det vara? Huru mycket hade han lagt dit sista veckan och veckan förut? Åh, lika godt, en del deraf var i alla händelser hans; det var intet ondt i, att taga igen det. Det var troligt, att han skulle bli i stånd att återgälda det fyrdubbelt, när han fick sin present af öfverste Carey; eller om han ej fick något, så visste ju ingen, hur mycket som fanns i Toby Fillpot, och kanske de skulle glömma alltsammans; ty man kunde väl inte tänka på svin, när mamma var sjuk, och kanske skulle han också få gå till sjös och slippa höra talas mer härom.
Under dessa tankar kom han hem och gick öfver tröskeln, i samma ögonblick som middagsklockan hördes, och när han öppnade porten, såg han hur de andra barnen sprungo in i matsalen.
Miss Fosbrook, som kom efter dem, vände sig om, när han inträdde.
"Henry," sade hon, "jag har skickat Johnnie att spisa middag i barnkammaren, emedan han varit olydig och klättrat upp på grinden. Jag tänker ej låta dig slippa undan lättare, ty det är säkert du, som narrat honom dertill. Hur kunde du vara så grym och lemna den stackars lilla gossen ensam på ett så farligt ställe."
"En sådan liten hare, det var ej det ringaste farligt," svarade Harry.
"Men han är ju så liten,"' började miss Fosbrook, men Harry afbröt henne sägande:
"Ack, det tror ni, som är från staden, men jag skall säga er, att jag klättrade upp på vår grind vid Stonehouse, hvilken var två gånger så hög, och då var jag ej så gammal, som han nu är."
"Jag tänker ej disputera vidare med dig härom, Henry, men efter du varit så olydig, får du ej äta
