middag tillsammans med oss. Gå upp till skolrummet, så skall Mary få bära upp mat åt dig."
"Åh, jag är alls inte angelägen om, att äta middag tillsammans med barnungar och guvernanter!" utropade Henry, i det han rusade upp för trapporna, och miss Fosbrook stod alldeles häpen öfver hans okynniga beteende.
Hon tänkte att gå upp till honom, så snart middagen var öfver, och försöka, att få honom att ångra sitt dåliga uppförande, och fråga honom, hur det kunnat falla honom in, att bära sig så illa åt under en så sorglig tid. Hon fruktade äfven, att hon måste straffa honom ännu mer, genom att förbjuda honom att gå ut mera denna eftermiddag. Han var så god och så lättrörd, att hon var nästan säker på, att kunna få honom att inse, att han förtjenade straff för sitt dåliga uppförande.
Hon gick upp, strax sedan bordsbönen var läst, men då var han borta. Ingen kunde få reda på honom och ingen fick något svar, när man ropade på honom. Miss Fosbrook blef helt ledsen och ängslig, men kunde ej sjelf gå långt hemifrån och söka honom, ej heller vågade hon skicka Sam, ty det kunde. ju vara möjligt, att under tiden ett telegram komme.
"Åh," sade Sam, "säkert är han ute med gossarne Greville och har något ruffens för sig, och han var väl rädd, att ni skulle hindra honom från att gå."
Hon försökte tro detta, men var långt ifrån lugn hela eftermiddagen, och blef mycket glad, när han ändtligen kom tillbaka vid tétiden.
Han sade, att han hade varit ute med gossarne Greville, men han kunde ej begripa, hvad de hade att göra dermed, han kunde göra, hvad han ville, utan att behöfva redogöra derför. Det var ingen, som sagt, att han skulle stanna hemma på eftermiddagen, och han tänkte verkligen inte stanna, för att bli straffad för ingenting.
