gapskrattade i fönstret, ropade: "nå, vet du då inte att detär derför, som svinen hafva ringar i sina trynen?"
Nu inföll Harry:
"Det var en gång en dam, och hon älskade ett svin,
Hör på, sad' hon en gång, söta ni,
Om ni är snäll, jag ger er en silfverho så fin:
Då sad' svinet: det struntar jag i!"
"Nå, bevisar ej den sista versen svinets oegennytta?" fortfor Harry.
"Fy skäms, Harry," genmälte Elisabeth, "att du skall vilja inbilla barnen sådana dumheter."
"Jaså, kanske du inte tror jag vet, huru man betalar hyran. Jag har sett pappa hundra gånger göra det."
"Men svin, Harry, har du någonsin sett sådana?"
"Åh, väl tusen gånger."
"Och de hafva med sig penningpåsar? Åh, Harry, Harry!"
"Jag skulle vilja veta," fortfor David, hvilken höll till godo med den uppdiktade historien, "huru ett svin kan kasta en påse på sin rygg. Inte tror jag, att våra svin kunna göra det."
"Dessa svin äro af en särskild race, skapad enkom för detta ändamål," sade Harry.
"Enkom skapad för ändamålet af Henry Merrifield," sade Susanna, då hon ändtligen slutat skratta. "Tro ej ett ord, David, Harry gör bara narr af dig."
"Men hur kan svinet betala hyran?" frågade David, förnyande sin första fråga.
"Hvarföre vill du veta det, min snälla gosse?" frågade miss Fosbrook.
"Marys syster sade det!"
"Jag vet, jag, hur det förhåller sig," ropade Susanna, "David gick ut med små barnen i dag, de gingo och helsade på Marys syster. Hennes man var sjöman och drunknade, då "Hafsfrun" for till Södra Amerika, och hon har fem små, små barn."
