8
"Hvilken? Hafsfrun?" ropade Harry.
"Nej, nej; Hafsfrun hette fartyget och det led skeppsbrott. De hafva intet att lefva af, och hon har blifvit tvätterska nu — och det är en sådan präktig menniska. Mamma sade, att vi kunde få gifva henne våra gamla vinterkläder, och derför gick David dit."
"Och hon sade, att om hon blott hade ett svin att betala hyran med, så vore hon riktigt lycklig," sade David. "Men hur kunde svinet göra det?"
"Jag förmodar," sade miss Fosbrook, "att svinet skulle uppfödas med kålblad och potatesskal, och då det blifvit riktigt fett och väl gödt, skulle hon sälja det och betala hyran med penningarne. Har jag rätt, Sam? Som du vet, är jag en stadsbo."
"Ni kunde ej förstått det bättre, om ni varit en äkta landtlolla," sade Sam.
"Hennes man hette Jack Higgins, och det var en präktig karl, han tacklade en gång ett skepp åt mig."
"Och han gick en gång för länge sedan till sjös med pappa," sade Susanna, hvarpå Sam genmälte:
"Desto dummare var det, att han tog hyra på ett handelsfartyg och drunknade, utan att lemna något efter sig åt sin enka."
"Hvarföre kunna vi ej gifva henne ett svin," ropade Harry.
"Ack, gör det!" sade David allvarsamt.
"Jag skall nog få tag i ett," ropade John och Annie på en gång, "det finns ju en sådan mängd på gården."
"Ja, nog tror jag, att du kan få tag i ett svin," sade Sam försmädligt.
"Nej, det är pappas svin; Purday skulle icke tillåta, att ni skänkte bort dem," sade Susanna.
"Nå, det kan du väl begripa, att ingen annan än de der små dummerjönsarne tänkte på något sådant," sade Henry. "Min mening var, att vi alla
