124
och den förlust, som hotat att drabba dem. Ack, hon var så lycklig, så tacksam, men hon kunde ej skrika ut det som de andra, utan hon gaf luft åt sin glädje på det sättet, att hon oupphörligen kysste lillan.
"Christabel," hviskade en späd röst, när de andra gått ut, "jag skall aldrig gnälla mera."
"Du måste försöka att aflägga detta fel, mitt barn."
"Ty då mamma var så sjuk," sade Elisabeth, och trädde närmare intill henne, "tyckte jag det var så enfaldigt, att önska sig ega allt det der vackra, som Ida har, och att bry sig om gossarnes retsamhet."
"Ja, mitt barn, när man får en verklig sorg, så blygs man öfver sina små onödiga bekymmer."
"Jag sade så många gånger till mig sjelf, i går och i förgår, att jag aldrig skulle tänka på dylikt, om mamma bara blefve frisk och komme hem igen," sade den lilla flickan, "och det skall jag icke heller mera."
"Du tör inte alltid finna det så lätt," svarade Christabel, "men om du allvarligt försöker, så skall du lära dig, att ej visa, när du känner dig missnöjd."
"Åh," sade Elisabeth, och det var ett uttrycksfullt "åh", "de der sakerna synas mig nu så enfaldiga och af så litet värde."
"Du har ändtligen en gång lärt dig se dem i deras rätta ljus, mitt barn. Och nu, när du har så mycken orsak att vara tacksam mot Gud, inser du, att dina dåraktiga önskningar och ditt oförnöjda sinne gjorde dig otacksam mot Honom."
"Ja," svarade Bessie, och slog ned ögonen, som hon alltid gjorde, när man sade henne något dylikt; det var, som om hon ej tyckte om, att möta den blick, som fästes på henne.
"Nå väl, Bessie, försök att låta upphörandet af ditt knot blifva ett tackoffer, som du bringar Gud. Antag att du hvarje morgon, när du läser din bön, skulle tillägga följande —" och hon skref dessa ord på ett stycke papper: "Gud, som har återgifvit min
