skref att de måste försöka att göra sig förtjenta af den stora lycka, som vederfarits dem.
Barnen förstodo detta så, som om deras mor redan varit frisk igen, men de voro för allvarligt stämda, för att deras glädje skulle varit bullersam. Susanna sprang upp till sitt eget rum, och Bessie fölide henne; Sam sade ej ett ord, men miss Fosbrook märkte, att han vid frukosten ej förtärde en munsbit. Hon låtsade ej derom, ty hon visste, att hans hjerta var fullt, och när hon såg sig omkring på denna lilla barnskara och tänkte på den stora sorg, som blifvit dem besparad, kunde hon knappt återhålla sina tårar. De voro alla stilla och allvarsamma, och det var en alltför lycklig morgon, för att hon skulle haft hjerta, att störa den, genom att gifva Henry de förebråelser, han så väl förtjenade, och det till och med mer, än Christabel visste. Hon hade nästan glömt hans dåliga uppförande, och när hon kom ihåg det, hoppades hon, att tystnaden på denna lyckliga dag skulle komma honom att ångra sig mera, än om han fått förebråelser. Men när frukosten var öfver, var han en bland de högljuddaste.
Den högtidliga stämningen hade nämligen försvunnit, och alla rusade ned i trädgården, tyckande, att de nu kunde vara berättigade, att gifva sin glädje luft. Sam skrek och hojtade, som om en sten fallit från hans hjerta, tog lilla George i sina armar, och i sitt glädjerus svängde och kastade han honom högt upp i luften. Johnnie, Annie och David gingo till gräsplanen, tumlade och rullade sig den ena på den andra, som tre kattungar, sparkade med benen och slogo omkring sig med armarna, så att man ej visste hvems svarta kängor det var, man sist såg.
Susanna var lugnare. Hon omtalade för Freemann den glada nyheten, och tog sedan tag i "lillan" och bar henne ut i korridoren, för att riktigt i ro få krama henne. Hon kunde ej säga åt någon annan än lillan, hur lycklig hon var och hur hon hade sörjt, när hon tänkte på sin mors plågor och sin fars sorg,
