126
I betraktande af detta och den uppståndelse, som under förra veckan gjort det omöjligt, att strängt upprätthålla ordningen, förkunnade hon dem på måndagsmorgonen, att de skulle slippa att plikta för förra veckan och att de skulle få ut hela sin veckopenning.
Kanske hon gjorde detta, emedan hon trodde, att dessa två shillings och tre pence skulle öka insamlingen så mycket, att den räckte till för inköpet af ett "någorlunda hyggligt svin". Hon tänkte äfven, att det nu kunde vara tid på, att David blefve belönad för sin ihärdighet, så att han sedermera kunde tänka på något annat än blott på svin och pengar.
Detta tillkännagifvande helsades med tacksägelser af flickorna, och af gossarne med ett dånande: "tre gånger tre hurrarop för miss Fosbrook!" och Bessie var så glad, att hon i stället för att gnälla öfver bullret, förenade sig med Susanna och Annie för att hurra, men det blef ett sådant löjligt pip, att Sam skrattade ut dem och gjorde narr af deras svaga hurrarop. Men till och med detta tålde Elisabeth.
Under tiden stod David vid bordet, trummade derpå med fingrarne, som om han spelat ett musikstycke, och räknade: nittiotvå, nittiotre, nittiofyra, det är mina; nittiofem, nittiosex, nittiosju, det är Jacks," och så fortfor han mycket flitigt att räkna, tills han vände sig om och utropade: "ett hundratjugo!" Nu hafva vi svinet!"
"Hvad säger du?" utropade Annie.
"Ett hundratjugo pence. Sukey sade, att ett hundratjugo pence gör tio shillings. Nu ha vi det! Nu ha vi svinet! Ack, det är färdigt! Får jag lemna pengarne åt Purday?"
"Vi skulle ju låta dem ligga tills marknadsdagen, du lilla plågoande," sade Henry.
"Nej, nej, nej," ropade flera röster, "endast tills vi hade tillräckligt."
"Och jag är säker på, att ingen vet om vi hafva nog," tillade Harry ifrigt. "En hög halfpence-stycken, det är något det."
