kunna draga för den öfversta rigeln, ehuru jag ställde mig på en stol."
Detta var mycket troligt, ty dockskåpet var egentligen en gammalmodig byrå, hvars undre del, nedanför glasdörrarne, var af polerad valnöt och så obetydligt utskjutande, att endast en fluga kunde stå derpå, och dessutom var det alltid läst. Ingen under tio år var lång nog, att kunna nå nyckelhålet, om han också stod på den högsta stol, ännu mindre att kunna draga undan den öfversta, temligt tröga rigeln.
"Det kunde ej ha varit någon af de små," sade miss Fosbrook; "men du får inte vara så benägen, att anklaga dina bröder, Bessie."
David, som nu fått en gnista hopp, sprang upp från golfvet, och skyndade ur rummet, följd af Johnnie, och man hörde dem snart ropa: "Harry!" så att det genljöd i hela huset.
"Hvilken dag var det, du fann dörren öppen, Bessie?" frågade miss Fosbrook.
"Det var strax efter middagen," svarade Bessie, besinnande sig. "Det var i fredags; ja, jag kommer ihåg det var i fredags, jag gick in i skolrummet efter en blyertspenna, och som jag var rädd, att Harry skulle rusa på mig, tittade jag först in genom nyckelhålet, men han var ej der."
"Ja," sade Susanna, "det var samma dag, vi funno den stackars Jackie uppspetad på grinden, då han och Harry blefvo straffade. Åh, jag är säker på, att han icke mer gjort någon odygd den dagen."
"Gick du upp före mig, Bessie?" frågade miss Fosbrook, "ty jag gick upp strax efter middagen, för att tala med Henry."
"Ja, det gjorde jag," sade hon. "Jag tänkte, att om ni ginge in först, skulle ni banna honom, Gud vet hur länge, och ej släppa någon in, derför ville jag ha min penna först, och smög mig dit, innan ni stigit upp från bordet."
