136
Ett halft dussin stycken hvitt plån med små kolorerade ritningar på, och lika många bandstumpar af siden var allt, hvad de fingo se.
"Var det ingenting annat?" sade Annie mycket bedragen i sina förhoppningar.
"Var det bara det der, som Bessie gjorde sådant väsen af?" sade Johnnie, och Davids ansigte mulnade, ty han hade verkligen hoppats, att få se de förlorade pengarna.
Efter att hafva sökt i alla barnens sängkamrar, gick miss Fosbrook till barnkammaren, dit Sam och Susanna fingo tillåtelse att följa henne. Madam Freeman var mycket stel och högtidlig, men hon hindrade dem ej att söka, och medan båda barnen gjorde detta, frågade miss Fosbrook varsamt Freeman, om hon litade på Rhoda och trodde, att hon var ärlig.
Vid denna fråga blef madam Freeman mycket ond. Ehuru hon talade i vördnadsfulla ordalag, visade hon dock tydligt, att hon var mycket förargad öfver, att den främmande guvernanten kunde misstänka någon, som stod under hennes uppsigt.
Miss Fosbrook skulle velat fråga Ehoda, om dörrarna varit öppna eller stängda, när hon bar upp maten åt Henry, men Freeman ville ej tillåta, att hon tillkallades.
"Jag trodde, att det tillkom mig, att se efter barnkammaren och barnpigan," sade hon. "Om miss Merrifield hört sin mamma säga motsatsen, så är det visserligen en helt annan sak."
Susanna kröp längre in i en mörk skrubb. Freeman måste vara förskräckligt ond, när hon kallade henne för miss Merrifield i stället för Susanna.
Det var ingenting mer att göra. Pengarna kunde man ej finna. Freeman ville ej, att man skulle fråga Rhoda, och allt hvad barnen visste, hade de redan sagt.
Christabel bad dem endast, att ej mera tala derom; hon hade hufvudvärk af bara oro, men hoppades dock, att med tiden något ljus skulle komma att falla i detta mörker. Smärta och lidande måste upptäckten
