"Då kanske ni ej läste dörren," sade Henry förtjust.
"Jag kan ej säga bestämdt," sade Christabel, men jag tycker jag sköt för rigeln, och om jag ej gjort det, så skulle dörrarna gått upp långt förut."
"Men de kunde ju ha blåst upp, vet jag."
"Om också dörrarna voro öppna, så kunde ej pengarna försvinna för det."
"Nå, men jag kan då omöjligen hjelpa det," sade Henry och ville gå ifrån henne, men hon bad honom först säga, hvad han sagt åt de yngre gossarne, som förmått dem att misstänka Elisabeth.
"Har jag sagt något sådant?" sade Henry. "Jag är säker på, att jag ej sagt något sådant, det vill säga, om jag gjort det, så var det ej annat, än att Bessie smyger omkring öfverallt. Ni kan väl förstå, att jag ej misstänker henne."
"Jag hoppas, du ej gör det!" sade miss Fosbrook förbittrad. "Var så god och kom upp med mig nu."
"Jag vill gå ut," sade Henry.
Han fick det dock ej. Hon tyckte, att Elisabeth borde få rättfärdiga sig och omtala sin hemlighet, emedan den hade kommit dem att misstänka henne, och när alla barnen voro samlade, ropade hon den lilla flickan och sade henne detta.
"Det är grufligt obeskedligt af dem," sade Bessie med skälfvande läppar, "men de skola få se det, om det är det, som erfordras, för att bevisa dem att jag ej är en tjuf."
"Jag sade att jag ej brydde mig om att se, hvad det är," genmälte Susanna, "du vet, Bessie, att jag tror dig."
"Och det gör jag med," sade Sam; "jag bryr mig icke om andras hemligheter, jag vill inte veta Bessies."
Ingen af de andra följde deras exempel; de antingen misstänkte henne, eller voro nyfikna och förtjusta att få se, hvad det var.
