Hoppa till innehållet

Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

"Åh nej, och inte Sam heller. Det var Freeman sjelf. De sade alla, att ni ville förstöra hennes goda rykte, och de vilja ej, att främmande personer skola befalla öfver dem."

"Jag ber dig, Susanna, låt mig slippa att höra detta. Det tjenar ingenting till."

"Ack jo, hör på!" utropade Susanna. "Vet ni att Mary — jag vet ej hur hon kunde göra det — sade, att Bessie alltid var så slipad, och att hon varit i skåpet och tagit pengarna; men hon vore er favorit, och derför försvarade ni henne. Och Freeman började plåga henne med, att bekänna sanningen, och sade, att hon var ett elakt barn, emedan hon ej gjorde det, men orsaken till alltsammans vore, att en främling hade uppsigt öfver oss. Jag är säker på, att de sätta upp Johnnie och David, att vara stygga mot Bessie."

"När hände detta?"

"I går afton, när vi gingo in i barnkammaren och tvättade oss. Det var vår tur. Ack, hvad jag önskar, att mamma vore hemma igen."

"Det gör jag med, mitt kära barn. Och hvad gjorde den stackars Bessie?"

"Hon blef alldeles blek och sade ej ett ord, ej ens när de sade, att hon var halsstarrig. Men när vi gått till sängs och jag kysste och klappade henne, började hon gråta så förfärligt, att jag ej visste hvad jag skulle göra, och vet ni, då kastade jag på mig min schal, och gick och ropade Sam, och som han ej ännu gått och lagt sig, kom han och satte sig bredvid henne och sade, att han trodde henne, och att hon är lika bottenärlig som någon af de andra. Sam var så snäll och vänlig, och vi båda smekte henne, tills hon somnade. Sedan gick Sam in i barnkammaren och sade, att det var skamligt af Freeman, men kokerskan säger, att det bara gör henne värre, emedan hon är afundsjuk på, att vi hålla af er."

"Det gläder mig att höra att du är så snäll mot Bessie, mitt barn, men jag vill ej att du skall bry