dig om, hvad jungfrurna säga. Det gör dig bara ledsen för ingenting.
"Men jag kunde ej hjelpa det," sade Susanna.
"Nej, du kunde ej låta bli att höra på det der anfallet mot Bessie i barnkammarn, men du behöfver inte tala med köksan eller Mary derom. Det är ej värdt att förarga sig åt, hvad de säga, som ej ha riktigt reda på en sak."
"Kan ni ej bedja dem, att låta bli, att tala derom?" sade helt oskuldsfullt Susanna.
"Nej, jag kan ej blanda mig i saken. Då skulle de göra det ännu mera. Vi måste endast så mycket som möjligt hålla Bessie på afstånd från jungfrurna, och visa, att vi ha förtroende till henne."
Man hade verkligen sett Elisabeth i mycket mera dyster sinnesstämning, när ingenting händt henne, än för närvarande, då hon hade stort skäl att vara bedröfvad, ty tjenarne voro mycket ovänliga mot henne, och hennes två små bröder så elaka som möjligt. David hyste verkligen den öfvertygelsen, att hon tagit pengarna, och tyckte, att hon borde pinas derför, och Johnnie trodde honom på orden och var dessutom mycket fallen för att retas. De nöpo och knuffade henne, suddade ut hennes tal, gömde undan hennes böcker och satte sig på hennes plats, kastade halfätna brödbitar på hennes tallrik, med ett ord, gjorde allt, hvad de visste, att hon tyckte illa om, så ofta miss Fosbrook eller Sam icke var närvarande; men hon beklagade sig aldrig. Hon ville ej, att de skulle kalla henne sqvallerbytta, och dessutom lyckades de verkligen icke i sina bemödanden att förbittra lifvet för henne, så glad var hon öfver den innerliga välvilja, som under hennes lidanden visades henne af Susanna och Sam. Susanna kunde ej hindra de stygga gossarne att förfölja henne, men hon försvarade henne så mycket som möjligt. Sam tuktade dem, som buro händer på Bessie eller ens sade ett ondt ord åt henne i hans närvaro, och han var mycket vänlig mot henne och sysselsatte sig mera med henne, än
