förhållande, hvari hon kommit till sin bror, hade långt mera bidragit till att göra henne till en lycklig liten flicka, än alla miss Fosbrooks bemödanden, att tillfredsställa hennes önskningar och tycken. Detta hade likväl också gjort henne åtskilligt godt, ty det hade lärt henne, att för tillfredsställandet af sina tycken påhitta sådana njutningsmedel, som de andra ej brydde sig om, men hvad som förnämligast fattats henne, var sjelfva den anda, som gör menniskan glad, och när tacksamhet och kärlek ingåfvo henne denna känsla, var det mycket lättare att se, huru sköna aftonskyarne och den uppstigande månen voro, än den tiden, då hon alltid tänkte på inbillade förnärmelser.
Det talades ej utomhus om förlusten, och Christabel hoppades, att de yngre barnen ej mera skulle misstänka Elisabeth, men hela Davids karakter syntes ha blifvit liksom omhvälfd af denna händelse. Han, som förut varit ett mönster af flit och goda seder, mycket förtjust i miss Fosbrook, och icke endast sjelf snäll, men ofta görande sitt bästa, för att hålla Johnnie och Annie i styr, hade nu blifvit rent af slö och ouppmärksam under lästimmarna. Ingen förebråelse tog på honom, han tycktes finna ett nöje i att göra tvärt emot, hvad hans guvernant sade honom, och derigenom narrade han de andra två, som, ehuru äldre än han, voro svaga karakterer i jemförelse med honom, att blifva ännu mera uppenbart stygga än han sjelf. Ibland trodde Christabel, att vanan att reta Bessie blifvit så inrotad, att den skulle komma att fortfara, äfven sedan orsaken var glömd. Ju mera hon försökte, att göra slut på detta, desto värre blef det, och då hon såg på David och tänkte, att hon förr tyckt så mycket om honom, ihågkom hon det bibelspråk, som säger: "din godhet är som morgonens sky, och såsom daggen skall den försvinna."
Hon hade trott, att han var god lika mycket af religiös känsla som af naturligt allvar och kärlek till tukt och ordning, och så hade det kanske en gång varit. Men den lilla mannen hade fast hela sin själ
