140
han någonsin gjort förut. En eftermiddag bad han, att hon skulle få gå med honom till Bonchamp, och han ville ej hafva någon mera med sig, och ehuru det var en mycket varm dag, hade Bessie aldrig gjort en så treflig promenad. Han plockade smultron åt henne, och visade henne en isfågel, och ett mycket stort aqvarium, som stod i en trädgårdsmästares fönster, och i hvilket några guldfiskar och en mycket lustig liten vattenödla simmade. Och på hemvägen talade de mycket om sin fars resa, och huru de skulle kunna hjelpa sig utan honom, och Bessie hörde med glädje, att Sam hoppades, att miss Fosbrook skulle stanna qvar, äfven när mamma kom hem.
"Ty jag tror sannerligen, att hon har inplantat litet förstånd i dig, Bessie," sade Sam.
Hon kände sig så lycklig, att hon, i stället för att, som förr, börja gnälla, när Sam blott kom åt henne med ett lillfinger, nu såg upp till honom med ett småleende, så ofta de möttes, ty hon var säker om hans beskydd och väntade alltid att få höra något roligt af honom, likasom hon ock ansåg det för en heder, att få hjelpa honom med hvad som helst. Dagen derpå, när mr Carey hade sagt åt Sam, att han skulle lära sig att utpeka på kartan alla städer i mindre Asien (der i gamla historien hvarje stad alltid är utsatt så, som om man vore högst oviss om dess läge), så hjelpte Bessie honom så bra, att hon besparade honom både tid och möda, så att han kunde få gå ut i trädgården en half timma förr, än han eljest skulle hafva kunnat. Då sade han henne, att hon var riktigt snäll, och gaf henne ett dugtigt slag i ryggen, som för några veckor sedan skulle ha kommit henne att gråta och tjuta, men nu förstod hon, att detta var Sams sätt att tacka, och hon kände sig mycket hedrad af, att han bad henne hjelpa sig att meta aborrar, fast det rent af qväljde henne, då hon skulle sätta mask på krokarne.
Den djupa sorg, som hotat att drabba henne, det verkliga lidande, hon hade att bära, och det ömmare
