äldsta barnen hade genom sin godhet så helt och hållet vunnit hennes hjerta, att hon icke skulle kunnat uthärda, att något slags ledsamhet skulle drabba dem; hon intresserade sig verkligen mycket för hela barnskaran, och som de varit under hennes uppsigt, skulle anmärkningarne lika mycket gälla henne som dem. Hon tyckte, att det nog kunde vara rätt och billigt, att deras välvilliga far tog saken om hand, men att de skulle stå till svars för sin farbror, skolmästaren, syntes henne bra hårdt. Hon var derför helt orolig öfver, huru barnen skulle uppföra sig. Hon hade föresatt sig, att omtala penningeförlusten för kaptenen, huru påkostande det än kunde vara, att tala derom i broderns närvaro. Under tiden såg hon efter, att alla hade rena händer och hade kammat sitt hår. Hon smickrade sig med, att Susannas motsträfviga gula lockar skulle ligga ordentligt, ty på sista tiden hade de verkligen gjort detta. Hon var dock rädd, alt de åter skulle blifva rufsiga, när Susanna i spetsen för hela barnskaran skulle rusa ut, för att taga bakverket ur ugnen, och hon stod på trappan, i beredskap att borsta henne om igen, i fall det skulle behöfvas.
Under det hon stod der och väntade, öppnades dörren till matsalen, (det enda rum, som var i ordning der nere) och kaptenen kom ut. "Åh, miss Fosbrook, var så god och kom hit in, jag gick just för att söka er. Min bror — miss Fosbrook."
Till sin stora förvåning fick Christabel emottaga en särdeles artig helsning af en man, som var mycket yngre än hon hade trott. Han hade ett strängare uttryck kring munnen och ögonen än hans äldre bror, och han bar med mycken värdighet sin presterliga drägt; men han var så märkvärdigt lik sin brorsdotter Elisabeth, att hon föreställde sig, att det egendomliga i hans yttre troligen härrörde af samma kärlek till förfining, som var ett utmärkande drag hos den lilla flickan.
"Allt står väl till, hoppas jag?" frågade kaptenen.
