de ansågo det visserligen ej för orätt, att deras far skulle döma i denna sak, men gossar pläga långt hellre lida en orättvisa, än anklaga någon.
"Hvarför skref du detta bref, David?" frågade kaptenen.
"Emedan jag ville ha igen pengarne till mitt svin."
"Säg mig, på hvad sätt du förlorat dem."
"Bessie tog dem."
Elisabeth rusade upp, blodröd i ansigtet och med tårfyllda ögon, och Sam och Susanna utropade på en gång: "nej, nej, det är ej sannt." Fadern vinkade åt dem att vara stilla, och de lydde, ehuru de båda fattade Bessies händer och tryckte dem hårdt."
"Såg du, att hon tog dem?" frågade kaptenen.
"Nej."
"Hur kan du då säga, att hon gjort det? Jag vill ej skrämma dig, David, jag vill blott att du skall säga mig, hvad som gaf dig anledning att misstänka henne."
David var nu så uppskrämd, att han bättre kom ihåg anklagelsen, än hvad som gifvit anledning dertill. Han hängde hufvudet, skrapade med foten, och när han såg, att han var tvungen att svara, sade han sakta: "Freeman och Harry sade så."
"Kom hit, Henry, och säg mig, om du anklagade din syster för David."
"Nej," svarade Henry genast, men då han märkte, att syskonen redan öppnade munnen, för att med ett ljudeligt O! tillkännagifva sitt ogillande, skyndade han sig att tillägga: "det vill säga, att när David kom och bråkade, sade jag, att det vore bäst, att han frågade Bessie, som hade smugit omkring och kikat i dockskåpet. Jag menade ej, att hon hade tagit pengarne, men David är en sådan liten åsna."
"Såg du henne gå i dockskåpet?"
"Hon sade det sjelf," mumlade Henry.
"Ja, pappa," sade Elisabeth och steg fram. "Jag fann dörrarne till dockskåpet öppna, och läste igen dem, men jag rörde ingenting derinne. Sam och
