150
Davids kaniner hade lyckats bättre, ehuru öronen gått af på många af dem.
Farbror John var mycket road åt de olika bakverken, och beundrade och smakade på dem alla. Tédrickningen slutades verkligen bättre än Christabel väntat. Hon hade lyckats förmå barnen att aflägga många ovanor, genom hvilka de förr på ett ofördelaktigt sätt utmärkt sig. De drucko ej ur hvarandras koppar, smetade ej ner sina fingrar, torkade sig om munnen och sutto stilla på sina stolar, huru mycket de än våndades och suckade.
Det var blott en, som stjelpte omkull sin kopp, och det var Johnnie, men som den lyckligtvis var tom, gjorde det ingenting. Det var all anledning att hoppas, att mr Merrifield ej sett det, ty han talade med Sam om, hur mr Greville höll på att anlägga den nya vägen. Det var ingen, som skrattade eller drog på mun, men det var också föga troligt, att pappa varit stämd för skämt, äfven om hans bror icke varit närvarande, och miss Fosbrook var riktigt glad öfver, att barnen på intet sätt förgingo sig.
När Mary dukat af och torkat bordet, drog farbror John sig tillbaka i fönstersmygen och förskansade sig bakom en tidning. Miss Fosbrook tänkte gå till skolrummet, men kaptenen bad henne stanna qvar.
"Jag hör," sade han, "att något mycket obehagligt händt under min frånvaro, och jag önskar att få veta allt, som står i samband dermed, så att man kan upptäcka den brottslige och frigöra den oskyldige från all misstanke."
Barnen sågo på hvarandra och undrade, hur han hade fått veta det, och om miss Fosbrook omtalat det, men de blefvo snart upplysta derom, när fadern utropade: "kom hit, David,' och säg mig, hvad du menade med detta bref?"
David gick med fasta steg fram till fadern, och det bekom honom ej det minsta, att han hörde sina bröder mumla bakom honom: "jaså, han skref," — "en sådan liten smyger", och "han förstod inte bättre";
