Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

160

Han kunde ej riktigt förstå, hvad hans lilla flicka menade, men han smekte henne ömt och sade: "ja, ni ha verkligen så mycket att vara tacksamma för, mitt barn, och jag hoppas, att du och dina äldre syskon ej skola göra mamma någon ledsamhet, medan jag är till sjös."

"Jag skall försöka," sade Bessie. "Men nu, pappa, ber jag dig vara god och tala med Freeman; hon tror ej, hvad vi säga, och är så tråkig mot miss Fosbrook."

"Tråkig, hvad menar du dermed?"

"Hon tycker, att allt hvad hon gör är orätt, och så inbillar hon Johnnie dumheter och talar om favoriter. Mary sade åt Susanna, att hon var afundsjuk."

Kaptenen talade samma afton mycket strängt med madam Freeman, men det kan vara ovisst, om det hjelpte. Hon var en mycket snäll gumma i många afseenden, men hon kunde ej tåla, att barnen voro under någon annans uppsigt än hennes egen, och när Henry var osannfärdig af lättsinne, var hon det af fördom.

Miss Fosbrook var glad att få komma ur matsalen, ty det var rysligt tråkigt att sitta der utan sitt handarbete och blifva tilltalad af mr Merrifield, ehuru hon tyckte mer om honom, än hon väntat att hon skulle göra.

Sedan David lagt sig, gick hon och satte sig vid hans säng och talade med honom om hans oförsonliga sinnelag. Hon ville försöka, att komma honom att ångra sig och att förmå honom att hafva medlidande med sin bror, i stället för att önska, att han blefve straffad, men David förstod ej, hvad hon menade. Elaka menniskor borde blifva straffade, och det var elakt att stjäla och ljuga, och han hoppades, att Henry, skulle blifva så straffad, att han aldrig skulle glömma det, ty det var hans skuld, att Hannah icke fick sitt svin.

Han tyckte ej, att det var synd om Henry, utan var endast ond, mycket ond, och törstade efter hämnd.