Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
165

"Ja, det är han verkligen," sade Christabel eftertänksamt, "han är qvick och villig och har ett godt hjerta, men han är en stor pratmakare och tycker mycket om att skryta."

"Ni slår spiken på hufvudet. Jag har alltid sagt honom, att den som skryter, ljuger också."

"Jag fruktar äfven," tillade hon, "att han handlar mindre, än han pratar, "han är ej ihärdig, och låter lätt leda sig."

"Ja, jag tror, att ni har rätt; men hur skall jag göra? Jag vill inte gerna förlora detta tillfälle att få en af mina pojkar med mig, men Sam har alltid varit trög, och jag tror ej, att han bryr sig om att gå till sjös."

"Hur kan ni säga så, kapten Merrifield? Hvad kan ni ha för skäl att tro, att han ej önskar det."

Hon berättade för honom, att hon sett, att Sam försökt bekämpa sin längtan att få gå till sjös med sin far, och huru tåligt han funnit sig i, att hans yngre bror skulle bli föredragen framför honom, derför att han var för dum och trög.

"Har jag sagt något sådant?" sade kaptenen. "Jag förmodar att han satt mitt tålamod på för hårdt prof genom att slarfva med sina lexor. Jag hade aldrig bestämdt beslutat mig, och jag trodde, att han ej önskade det."

"Han sade, att han önskat det, så långt han kunde minnas tillbaka, och isynnerhet sedan han saknade er så mycket under er sista resa."

"Det är märkvärdigt, hvad somliga pojkar äro inbundna. Jag var förargad, ty jag trodde han mist lusten dertill, ehuru jag tänkte, att det kanske var till hans bästa. Ni vet, att jag ej är född här. Jag tänkte ej en gång på detta ställe, förrän min stackars bror Sams lilla gosse dog i feber för sex år sedan och vi fingo ärfva det. Dessförinnan tänkte jag alltid, att min äldsta son skulle bli sjöman, liksom jag, men när han tycktes trifvas så bra här på landet, så tänkte jag, att han skulle bli en lyckligare