166
landtjunkare, om han aldrig smakat på saltvattnet eller kännt lusten efter äfventyr; önskar han det likväl, så har han rätt att få välja. Men är ni säker derpå?"
"Fråga flickorna."
"Han lutade sig tillbaka i vagnen, och frågade: "Susanna, vet du, om Sam önskar gå till sjös?"
"Han har aldrig önskat något så innerligt," blef svaret.
"Men hvarför sade han det icke?"
"Emedan han trodde, att det skulle tjena till intet," ropade Susanna tillbaka åt honom.
"Skulle det tjena till intet? Hvarför det då?"
"Emedan Harry säger, att amiral Penrose lofvat honom. Ack, pappa, tag ni Sam med er?"
"Åh, vi kunna ej undvara honom," suckade Elisabeth.
"Ären I säkra på, att han önskar det?" sade fadern; "jag trodde, att han aldrig ens brydde sig om, att höra talas om sjön."
"Han kan ej höra talas derom, ty då blir han så ledsen," sade Susanna.
"Och han brände upp sitt vackra lilla skepp, Victoria, emedan han ej kunde tåla se det, sedan du sagt honom det der, pappa," utropade Eessie.
"Hvad hade jag sagt?"
"Att han ej var qvick nog, att lära namnen på tågen."
"Det var dumt af honom," sade kaptenen, "att blifva förtviflad öfver det, som jag endast sade, för att uppsporra honom. Nu förmodar jag, att han sölat så mycket, att han ej kan taga någon examen."
Dessa ord tystade båda flickorna, ty de trodde verkligen ej, att han skulle kunna taga sin examen, emedan de visste, att han hade svårt att lära sig sina lexor, och emedan de alltid hört talas om Harrys större skicklighet.
Miss Fosbrook dristade sig att säga: "men man kan vänta mycket af en gosse, som arbetar så ihärdigt blott på den grund, att han anser det för en skyldighet."
