Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

dig! jag ser dig!" Han hade sett en flik af hennes klädning sticka fram bakom Purdays stora potatiskorg, som stod i ladan, och nu flydde hela sällskapet till boet.

Bessie ville ej försöka taga pappa, ty gjorde hon det, skulle hon ej få någon alls, utan hon tog fast David, hvilken aldrig kunde springa fort, och han blef mycket förnöjd, när han blef tagen.

"Jag skall nog få tag i pappa," sade han, när hon fasttog honom. "Jag vet ett sådant bra gömställe."

Detta var midt emot lusthuset, ibland kålhufvudena, hvilka han verkligen liknade. Der låg han utsträckt på den fuktiga jorden, bland de väldiga kålhufvudena, hvilka alla hade vattendroppar i hvarenda vrå af sina stora blad. När Susanna slutligen fick se honom, kom han fram med en så smutsig blus, — för att ej tala om hans knän — att, om hans mamma sett honom, han bestämdt fått gå och kläda om sig; men nu var det ingen, som märkte det, och han sprang strax fram till lusthusets dörr och förföljde ingen särskildt, men afskar reträtten för dem alla. Han smög sig likväl sedan derifrån och lät alla de yngre springa in oantastade, ja, äfven farbror John föraktade han att taga. Denne var mycket road af att se på den lilla mannens knep, och på den långvariga jagt, som uppstod mellan honom och hans far. Den qvicka, smidiga kaptenen skuttade hit och dit, och försökte att komma in i boet på den ena sidan, då hans fiende var på den andra, och den lilla, tjocka, beslutsamma och flämtande pojken stod och bevakade dörren med händerna på sina knän, alltid färdig att rusa på fadern, närhelst denne försökte att smyga sig in. Hela sällskapet i lusthuset gapskrattade åt farbror Johns lustiga anmärkningar öfver detta skådespel, som han jemförde med fabeln om haren och sköldpaddan. Slutligen lät kaptenen antingen med flit taga sig, eller också gjorde David ett skickligare angrepp än förut, ty med ett högt rop rusade han på pappa och höll fast honom i benet. Alla skreko af förtjusning, ty pappa gömde sig så bra,