180
och när de väl funno honom, röt han så förfärligt, att de små barnen blefvo förskräckta och de stora tyckte, att detta rytande var det bästa af allt, ja, det var Johnnies största ärelystnad, att kunna ryta som pappa. När han ropade, lät det, som om rösten kom från en helt annan plats, än der han var, så att de aldrig af hans rop kunde gissa till, hvar han befann sig. Denna gång hörde de rösten alldeles som från köksträdgården, och när de gingo dit, för att söka honom, hörde de ett annat "ohoj" från Sams päronträd, och när de tittade dit upp, hörde de "ohoj" från stallet. Slutligen såg Annie upp i luften, som om hon trott, att pappa kunde vara der, och då fick hon hastigt se de mest skälmaktiga ögon titta ned från taket af lusthuset. Der hade han legat hela tiden och roat sig med att betrakta, huru de sökte efter honom, och ropat dessa underbara "ohoj" som vilseledt dem.
"Jag ser dig! jag ser dig!" utropade Annie och sprang in i lusthuset, just i detsamma som fadern hoppade ned ifrån taket och, ställande sig vid dörren, liksom David gjort, tycktes öfverlägga, hvilken han skulle taga af flyktingarne, som kommo rusande från alla kanter.
Han jagade två af gossarne nedför sandgången, och just som han skulle taga fast den största af dem, såg han, att det ej var Sam, och stannade derför och lade armarne i kors. En snyftning kom honom att vända sig om, och han såg lilla David stå och gråta.
"David! hvad är det? Hur är det fatt, min gosse? Hvar har du gjort dig illa?"
"Nej, nej! Jag har inte gjort mig illa. Tag fast Harry, pappa!"
"Nej, David! Jag leker ej med pojkar, som uppföra sig som Harry!"
"Tala med honom, pappa; ack, gör det!"
"Jag skall göra det, innan jag reser," svarade kaptenen allvarsamt.
