Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

182

"Se der, var nu tyst," sade Harry, afbrytande honom med den önskade kyssen, "om du ej talat om det, hade någon annan gjort det."

Men långt sedan Sam somnat, vätte Henry sin hufvudkudde med heta tårar.




FEMTONDE KAPITLET.

Fadern hade ej ännu talat med Harry. Denne hade försökt öfvertyga sig sjelf, att det blott var af en händelse, som han ej hörde sitt namn från de läppar, hvilka annars brukat uttala det oftare än något af de andras. Han var så van vid att gynnas, att det behöfdes alla de andras förskräckta och medliddsamma blickar, för att öfverbevisa honom, att det var slut dermed. Han hade alltid blifvit föredragen för Sam, och derför kunde han, oaktadt han hela dagen hörde denne läsa i första boken af Euklides, omöjligt tro, att Sam skulle få fara till sjös i stället för honom, isynnerhet som madam Freeman gjorde i ordning hans skjortor lika väl som Sams, och alla koffertar och kappsäckar, som funnos i huset, blifvit nedtagna från vinden.

En gång då, Sam med rynkade ögonbryn satt och funderade på ett Regula-di-tri-exempel, sade han, antingen emedan arbetslusten kom på honom eller för att visa sin stora skicklighet, att han skulle räkna ut det, och att det skulle gå som en dans. Han började, men han satte tredje termen främst och multiplicerade timmarna med minuterna, i stället för att reducera dem till samma sort, och slutligen hade han räknat ut det så, att tjugutre man behöfde längre tid än tre för att meja en gräsåker, och likväl kunde han ej förstå,