att det var orätt, men när han såg, att både miss Fosbrook och Sam betraktade honom med sorgsna blickar, blef han helt förskräckt.
Somliga personer förstå ej sina fel, förrän de blifva strängt straffade, och Henry hade så lugnat sig sjelf med att säga, att han ej kunde hjelpa det, att han hela tiden tyckt sig vara mera olycklig än tadelvärd, och det var blott genom sin fars förändrade sätt, som den öfvertygelse påtvingade sig honom, att han gjort något illa. Han gick omkring och såg så olycklig ut, att det var sorgligt att se honom, och det skar fadern i hjertat, att de på detta sätt skulle tillbringa den sista dagen. Kaptenen skulle knappast hållit ut med detta, om han ej lofvat sin bror, att ej tala med Henry förrän i sista stunden.
De resande skulle fara klockan sex följande morgon, för att hinna med det första tåget. Klockan nio på aftonen, när de fyra äldsta barnen kommo för att säga god natt, följde kaptenen dem ut genom rummet, och när de andra gingo uppför trappan, lade han sin hand på Henrys axel och sade till honom: "Henry, har du intet att säga mig?"
Henry lutade sig mot ledstången och snyftade, ty han visste ej hvad han skulle säga,
"Du kan ej vara mera ledsen än jag, öfver att vi på detta sätt tillbringat den sista dagen," sade hans far, "men du vet, att jag ej kunde hjelpa det. När du uppför dig så illa, är det min pligt att komma dig att ångra det."
Harry kastade sig nästan med halfva kroppen öfver ledstången och mumlade något om, att han var så grufligt ledsen och att han aldrig skulle göra så mer."
"Stackars lilla gosse," sade fadern för sig sjelf, "nog är han ledsen nu, men hur skall jag kunna veta, om hans sorg verkligen ländt honom till nytta?"
"Ack, pappa! Jag skall aldrig göra så mer."
"Jag önskade att jag kunde lita derpå, Harry," sade kaptenen, i det han satte sig på trappan, och ställde
