188
dit klädningarna, såg hon ett litet hufvud, som höjde sig från en af de små hvita kuddarna, och fann Bessie alldeles vaken. Detta var just ingenting att förundra sig öfver, ty hon hade alltid svårt att somna, när något ovanligt var på färde, och nu hade hon naturligtvis grufligt mycket att fundera på och var mycket glad, när Christabel föll på knä vid hennes säng och lyssnade till hennes hviskningar.
"Snälla Christabel! Jag är så ledsen, jag brydde mig aldrig om det förut."
"Hvad brydde du dig ej om?"
"Om hvad som hände, när pappa var i Krimska kriget. Jag visste aldrig, att mamma hade så mycket bekymmer."
"Det kan jag nog tro, mitt barn, ty du var mycket yngre då."
"Och jag kände inte sanna förhålladet," sade Bessie, "eller kanske jag nu ej kommer ihåg, hur det var. Jag har försökt att påminna mig, om vi någonsin tänkte på mamma, och vet ni, Christabel, jag tror, att vi endast tyckte, att mamma var ovänlig. Åh, hvad det var elakt och obeskedligt af oss, att tänka så!"
"Jag kan nog förstå, hur det kom till, mitt barn. I voren inte gamla nog, att blifva hennes förtrogna, och I förstoden ej hennes tysta sorg."
"Nog var det obeskedligt, att vi sade att hon var ovänlig."
"Det var orätt, emedan I dermed brusten i vördnad emot henne. Ser du, när fullvuxna personer hafva en sorg, kunna ej små barn förstå deras känslor, ja, de kunna till och med ej märka, att det är något som bedröfvar dem. När de då ej äro vid sitt vanliga lynne, anse barnen dem för ovänliga."
"Men fullvuxna personer äro ibland ovänliga, äro de inte det?" sade Bessie. "Freeman är ofta ovänlig, och jag hörde pappa säga, att tant Alice var det."
"Hvar och en har sina fel," svarade miss Fotbrook, "och om vi ej bekämpat dem i barndomen, få vi lida af dem, när vi blifva äldre. Mycket få
