utnämningen, om miss Fosbrook ej velat stanna, eller om hon ej handledt barnen så bra.
Han trodde, att mrs Merrifields nuvarande sjukdom var en följd af hvad hon genomgått under hans frånvaro på Krim. Hon hade varit mycket stark och aldrig tänkt på att skona sig sjelf; hon hade varit tvungen, att med alla sina små barn flytta till Stokesley under hans frånvaro, för att kunna sköta egendomen. Hon hade äfven läst med de äldre barnen samt sett efter de mindre utan någon annans hjelp än madam Freemans. Ehuru han blifvit sårad i kriget och varit nära döden i kolera, hade det ej haft några menliga följder för honom, hvaremot den oro och själsansträngning, hon måst undergå helt allena, så hade verkat på henne, att hon aldrig varit frisk sedan dess, och han fruktade, att hon aldrig skulle blifva det fullkomligt. Han bad miss Fosbrook vaka öfver henne, hvilket hans lilla Susanna ännu var för ung för att kunna göra, och att tidtals skrifva och låta honom veta, hur hon mådde, och huruvida det vore oundgängligt, att han skulle lemna allt och återvända hem. Han hade tårar i ögonen, då han tackade Christabel för hennes löfte, att med en dotters ömhet vårda och sköta mrs Merrifield. Det gladde henne innerligt, att dessa två personer, som så innerligt älskade hvarandra och så väl uppfyllde sin pligt, satte så högt värde på henne, att de behandlade henne som en trogen och pålitlig vän. Han aflägsnade sig, alltför djupt upprörd, för att vilja, att någon skulle märka det, och Christabel såg Susanna sitta tyst och sy, under det hon fuktade tråden med sina tårar, emedan hon hört, att mamma aldrig kunde blifva riktigt frisk igen, ehuru de försäkrat henne, att hon nu mådde bättre, än hon gjort på flera månader.
Bessie fällde inga tårar, men då miss Fosbrook — som hela dagen af Sams Euklides och algebra blifvit hindrad att göra flickornas söndagsklädningar fullt färdiga till resan, och derför sutit uppe till half tolf för att sluta dem — gick in i flickornas rum för att lägga
