varit en vecka i huset, sjuknade mamma så illa, att hon måste intaga sängen, pappa var allvarligare än vanligt, och mr Braddon, doktorn, efterskickades mycket ofta. Slutligen blef Susanna inkallad i mammas rum, och man sade henne, att hennes mamma vore så sjuk, att hon måste resa till London, för att rådfråga läkare, och att det kunde dröja länge nog, innan hon återkomme. Under tiden skulle barnen vara i miss Fosbrooks vård, och de fingo många tillsägelser att vara snälla och lydiga, ty det skulle vara deras stackars mammas enda tröst, att få höra, att de uppförde sig väl.
Det var tre dagar, sedan kapten Merrifield och hans fru hade rest. Miss Fosbrook stod vid fönstret och betraktade kastanieträdens friska, späda grönska, och försjönk i djupa tankar under den ögonblickliga tystnad, som inträdt, sedan barnen rusat ut.
Hon trodde, att hon var ensam, och stod stundom och smålog för sig sjelf, när hon tänkte på barnens små egenheter och hvad de påminde henne om, samt öfverlade stundom allvarligt, huruvida hennes sätt att tala med dem och behandla dem, varit det klokaste, och om deras moder skulle gillat hennes uppförande. Hon skulle just gå ifrån fönstret, då hon fick se en liten figur ligga hopkrupen på golfvet, med hufvudet på fönsterpallen. "Kära Bessie, hvad gör du härinne? Hvarföre har du inte gått ut?"
"Jag har inte lust att gå ut."
"Jag trodde ni skulle leka Tommy Tittler."
"Jag tycker ej om den leken. Johnnie rifver kläderna af en."
"Min snälla flicka, jag hoppas, att du ej stannar här inne, emedan de gifvit dig öknamn. Det var bara på skämt."
"Det var ej snällt," sade Elisabeth, och tårarne kommo henne i ögonen, "ty det var ej sannt."
"Det är möjligt, men du nämnde icke, hvad du hade för skäl, och hvem kunde då veta, om de voro goda."
