22
ett svin, är långt mera poesi, ehuru ingen sade ett enda ord derom på vers.”
Båda skrattade, och Elisabeth sade: "det var ej detta ni menade, då ni talade om er pappa. Susanna är mycket god, men jag tror ej hon är poetisk."
"Nej, det var ej allt, hvad jag menade; jag ville säga, ätt hans största nöje består deri, att få se stora och ädla tankar uttryckta i vacker vers, och när han har det minsta ledigt, slår han upp en sådan bok, och läser litet för oss, och berättar oss, hvarföre han tycker om poesi. Han säger att det gör honom ung på nytt, och lyfter honom högt öfver jordens grus och alla bekymmer angående obetalda räkningar."
"Tyckte ni om, att komma hit?" frågade Bessie, helt rakt på saken, och miss Fosbrook sväljde några tårar, innan hon kunde svara.
"Jag kände mig lycklig, för det jag nått den ålder, då jag kunde hjelpa honom att betala sina skulder, och så gladde det mig, att få komma ut på det vackra landet, som pappa så mycket talat om."
"Jag tycker inte att något är vackert här."
"Åh, Bessie, du har aldrig bott i London. Du kan ej föreställa dig, hur mycket jag anser vackert här. Jag vill oupphörligt skrifva och berätta det för pappa och Kate."
"Tycker ni det?" sade Bessie. "Ja, mamma har många vackra saker i förmaket, men hon läser in dem, och allting här inne är så tarfligt och fult."
Miss Fosbrook förstod henne. Rummet, i hvilket de sutto, var måladt i ek, Stolarne voro nötta, bordet repigt och rankigt, mattan, som betäckte halfva golfvet, var så trådsliten, att man endast här och der såg en röd stjerna. Allt det nödvändiga fanns der, men af tarfligaste slag, och här, der de andra barnen kände sig fullkomligt nöjda och belåtna, kände denna lilla flicka en saknad, som hon knappt förstod, men som gjorde henne bedröfvad och oförnöjd, oaktadt hon hade så mycket att vara tacksam för.
