Miss Fosbrook gick till fönstret. Der ute var verkligen ej mycket att se; Pierce stod och skurade knifvar, och Martha skurade sina grytor utanför ladugårdsdörren, men dit såg hon ej. Hon bad Bessie se upp och sade:
"Se dit, och säg sedan, att du ej ser något, som är vackert!"
"Jag ser ingenting."
"Ser du ej den vackra, klara grönskan på bladen af dessa ädla kastanieträd, som just nu spruckit ut och äro klädda i full sommarskrud — de hafva ej gulnat det minsta ännu. Ser du ej dessa vackra hvita blomklasar, som sitta der så stolta, under det de gröna bladen böja sig så djupt och underdånigt för dem." Bessie smålog, hela hennes ansigte klarnade. "Och se nu på himmelens färg, ser du sådan skilnad det är mellan denna ljusgröna och denna blåa, så rent blåa färg, och se nu på dessa små hvita moln, som solen strimmar med sitt rosiga ljus, likna de ej en hjord fin-ulliga lamm. Ack, Bessie, du kan ej säga, att du ej har något vackert att se, så länge du har en sådan tafla framför dig."
Bessie kröp närmare intill henne, då just i detsamma Sam och Johnnie kommo inrusande.
"Hallon, Bessie! Du sitter här och drömmer, tror jag. Nu har väl du och miss Fosbrook blifvit riktigt förtrogna vänner?"
"Jag skulle just nu gå ut," sade miss Fosbrook, "och ville bra gerna ha några af dessa vackra kastanie-blommor och se efter, hvarför de ej äro riktigt hvita. Kan du plocka en åt mig, Sam?"
Sam blef mycket glad att få ett tillfälle, att klättra i träd, huru enfaldiga han än ansåg dem, som tyckte om blommor; och under det att Bessie tog på sig sin gredelina bahytt, hvilken verkligen var mycket ful, ehuru ändamålsenlig, klättrade han upp i trädet och bröt af en hel gren med blommor och en mängd blad, som omgåfvo blommorna i form af stora solfjädrar.
