"Ah, det skall då ej hända", försäkrade Sam.
"Då skulle mamma icke ha det minsta godt af hela resan. Men jag skall säga er något," tillade han förtroligt, att om ni ej kan rå på oss, så kan mr Carey det."
"Jag tänker kunna rå på er."
Sam såg ut, som om han tviflat derpå, och det förvånade henne, att han ej sade, hvad han troligtvis tänkte, nämligen att gossarne Greville skulle hafva ett dåligt inflytande på Henry; men han gaf samtalet hastigt en annan vändning: "ni får ej plåga oss med era hufvudstadsmanér," sade han.
"Jag vet ej, hvad du menar med hufvudstadsmanér. Menar du att jag ej tycker om, att I väsnens vid tebordet? Ja, det tänker jag försöka att afskaffa, och jag hoppas, du skall hjelpa mig dermed."
"Ah, jag menar att ej vara löjlig, tillgjord och narraktig."
"Jag hoppas, att jag ej är det," sade miss Fosbrook hjertligt skrattande, "men jag skall säga dig, Sam, att det är en sak, som jag hoppas du hädanefter skall vänja dig af med — och det är att retas. Jag vet ej, om det hör till vanorna här på landet, men jag tycker det är ledsamt, att höra en så god och förståndig gosse oupphörligt säga något, som kan såra de mindre."
"Åh, men det är ju bara på skämt," menade Sam, "de tycka det är så roligt!"
"Om de verkligen tycka om det, så gör det ju ingenting. Jag skulle tycka om, att hafva min bror här att gnabbas med, men man kan retas på många sätt, och det är ej alla som förstå sig på skämt."
"Bessie är så löjlig."
"Hon är just den, som jag vill beskydda. Jag tror ej, att det är nyttigt för henne att blifva retad, hon blir bara surmulen deraf. Och hon har oftare rätt än du tror. Du kan säga sanningen rent ut, men du behöfver derför ej vara retsam och rå."
"Jag kan inte tåla, att se henne så tillgjord."
