ej skulle lagt detta straff mycket på sinnet, om ej David fått lof att gå, hvilket gjorde, att han tyckte det vara en skam för honom. Utan att bry sig om, hvad miss Fosbrook sade, satte han på sig sin hatt, och begaf sig å väg, och när hon befallde honom komma tillbaka, upprepade han: "jag vill gå i kyrkan." Det var tydligt, att han hade hört, hvad de andra gossarne sagt, nämligen, att de ej borde låta befalla sig.
"Kyrkan är ej en plats att gå till, när man är olydig, Johnnie," sade miss Fosbrook, och hans systrar utbrusto i ett varnande: "Johnnie!" men den obeskedliga gossen tänkte, att som det redan var så sent, skulle de ej hafva tid att hindra honom från att göra, som han ville, och gick derföre vidare, lyftande högt upp tåspetsarne för hvart steg, han tog. Harry skrattade.
"Johnnie, käre John," bad Susanna, "hvad skulle mamma säga om detta?"
John låtsade ej höra, utan marscherade på.
"John," sade miss Fosbrook, "om du ej på ögonblicket kommer tillbaka, så bär jag dig."
Hon hade mätt sin styrka med hans; han var bara åtta år gammal, och hon trodde, att hon kunde bära honom; men Johnnie hörde kyrkklockorna ringa och tänkte ännu, att han skulle få sin vilja fram.
Hon tog fast honom, men han började att slå omkring sig och sparka; och att få en spark af hans grofva kängor kändes minsann icke godt. Hon höll dock fast honom, ehuru hon misströstade om utgången af striden. Ånyo hörde hon Harry skratta.
"Skäms du inte, Henry!" utbrast Sam, och i samma ögonblick tog han fast i Johnnies fötter och gjorde honom sålunda till fånge. Miss Fosbrook bad de andra, att gå förut till kyrkan, och hon och Sam buro upp gossen till barnkammaren och stängde in honom der, ehuru han skrek alldeles förskräckligt.
Madam Freeman, som ej visste hvad som var å färde, trodde, att den främmande guvernanten var elak emot hennes gosse, och mumlade någonting om,
