"Johnnie — Johnnie kallade mig för en groda,"
De andra brusto ut i ett gapskratt; miss Fosbrook försökte att tysta dem och sade, att det visserligen vore fult af John, men hon kunde ej begripa, huru en så stor flicka kunde bära sig så barnsligt åt.
"Han och Anna hafva retat mig hela tiden," utbrast Bessie. De ha sprungit efter mig och dragit i mina kläder, plågat mig på allt vis, och —"
"Ja," sade Susanna, "jag sade dig ju, att du skulle följa med miss Fosbrook, så hade du fått vara i fred."
"Jag har ej rört henne," sade Johnnie.
"Tyst Johnnie,"
"Han bara drog henne i klädningen och bultade henne på armarna," sade Annie medlande.
"Bara det — och hvarför gjorde du det."
Johnnie såg stursk och förargad ut, Annie hängde hufvudet och Elisabeth utbrast ånyo: "så göra de alltid — de äro alltid elaka mot mig. Jag sade, att jag skulle tala om det för er, och då sade de, att Ida var en liten tillgjord groda och att snåla Bessie också var en sådan;" och nu började hon gråta igen.
"Ja, det är just ett hyggligt och anständigt sätt att tillbringa sin söndagsafton," sade miss Fosbrook, nu allvarsamt ond. "Annie och Johnnie, jag skall göra ett slut på detta okynne. Gå genast och lägg er."
De vågade ej annat än lyda, och gingo med dröjande steg, mumlande att miss Fosbrook alltid tog gnälliga Bessies parti, och det hade madam Freeman också sagt, och de längtade riktigt, att mamma vore hemma igen.
När de kommo upp i barnkammaren, beklagade madam Freeman dem. Hon hade aldrig någonsin hört, att två små snälla barn skulle bli befallda att gå till sängs, derför att de råkat säga något, som de icke bort, men hon kunde väl tro, att guvernanten komme att ha sina bestämda favoriter. Nej, hon tänkte verkligen ej lägga dem, de måste vänta, tills Mary
