50
kom in, ty hon tänkte ej göra sig något omak för en fin Londonguvernants skuld.
Således triumferade Johnnie ännu en gång öfver miss Fosbrook, men Annie satte sig ledsen i ett hörn, och önskade att straffet vore väl öfver, och hon stötte bort sin bror, när han ville leka med henne.
Hvad Bessie beträffar, så ju mera miss Fosbrook sökte trösta henne, desto mer gret hon. Susanna sade, att när Bessie en gång började att gråta, kunde hon aldrig sluta, men detta kom sig kanske deraf, att hon ej var så stark som de andra.
Gossarne ville hafva miss Fosbrook med sig, för att visa henne en koltrasts bo, men det ville hon ej, ty hon tyckte dem vara bra känslolösa och likgiltiga för den stackars Bessies bedröfvelse. Hon försökte först att tala förstånd med henne och sedan trösta henne, men när hon fann allt förgäfves, tänkte hon, att det vore bäst att Bessie ginge till sängs. Hon följde henne in och hjelpte henne, att kläda af sig och lägga sig i den säng, hon delade med Susanna. Under allt detta snyftade Bessie häftigt.
Elisabeth brukade läsa sina böner högt. Orden kommo fram mellan snyftningarne, och det lät ej, som hon skulle ha tänkt på dem. Miss Fosbrook föll på knä vid sängen och bad denna lilla bön:
"Fader i himmelen, gif ditt lilla barn ett förnöjsamt och kärleksfullt sinne, så att hon tåligt kan bära alla de små pröfningar, du sänder henne, och låt henne få kraft, att som din trogna tjenarinna segrande gå genom lifvets strid. Amen."
Elisabeth höll andan för att lyssna. Det föreföll henne nytt och besynnerligt. Hon ville ej säga amen, och tyckte, att guvernanten tog sig en stor frihet. Kanske det var ett nytt sätt, att säga henne att hon hade orätt — och det af Christabel till, som hon trodde höll med henne. Detta uppväckte ånyo det dåliga lynnet, och hon ville ej gifva miss Fosbrook en kyss. Hon dolde sitt ansigte i hufvudkudden, och så snart miss Fosbrook lemnat rummet, brast hon
