upprepade det gamla dumma skämtet: "Se på snåla Bessie."
"Johnnie, jag straffar dig, om du säger detta en gång till."
"Det bryr jag mig inte om. Madam Freeman säger, att ni ej har rättighet att straffa mig, och hon lade mig ej till sängs, och jag hade så roligt, så roligt," och han gjorde en sådan grimas, att han narrade alla de andra att skratta.
Christabel vidhöll sin föresats, att icke säga ett ord, och hoppades att det ej skulle synas på henne, hur förargad hon var, då gossen sålunda fortfor:
"Jag fick så många goda saker, ty Freeman sade, att hon icke kunde fatta, att någon främmande hade rättighet att straffa hennes små barn; aj, aj, aj," skrek han, ty Sam nöp honom dugtigt i örat.
"Der har du! Gå nu och berätta det för Freeman, om du har lust."
"Sam, jag vill icke att du skall hjelpa mig på detta sätt," utropade guvernanten mycket ledsen. Johnnie skrek så högt som möjligt, för att den gamla madamen skulle höra honom, och alla försök att trösta honom voro fruktlösa, tills Susanna kom in och medelst smekningar tystade honom.
"Nu har Johnnie gråtit före frukosten på en måndagsmorgon, och då kommer det att gå illa för honom under hela veckan," sade Annie.
"Det tror jag inte," svarade miss Fosbrook, "skola vi ej visa Annie att hon har orätt, Johnnie."
Men Johnnie var ond, och äfven Susanna trodde på detta skrock. Sam skrattade och sade: "jag gratulerar er, miss Fosbrook; nu tror han, att han är tvungen att vara elak."
"Johnnie," sade David högtidligt, "kom ihåg svinet."
Svinet var en mycket god ceremonimästare och afhöll under frukosten alla armbågar, att lägga sig på bordet, och Bessie, som plägade vara kräsmagad
