lättare att gråta, än att tänka, och de andra barnen ropade: "Annie, kom ihåg svinet." Miss Fosbrook var nog grym att säga, att detta var att gråta utan orsak. Men hvad kunde vara sorgligare, än att vara tvungen att säga, huru gammal Richard II var. Eftersom hon i alla fall skulle plikta, var det ej värdt att sluta gråta, och derför tjöt Annie, tills miss Fosbrook körde ut henne. Madam Freeman var ute och gick med småbarnen, och hon hade ingen, som tröstade henne, derför gret hon, tills hon tröttnade, och när hon upphört, kom Susanna ut och tog henne med sig in, så att hon kunde få sluta sin skrifning. Hon tyckte nu, att hon burit sig bra dumt åt och att David såg så föraktligt på henne. Hon smög sig tyst till sin plats och var ledsen och betryckt hela morgonen. Emellertid hade hon funderat ut, att Richard II vid besagda tid var 33 år, och nu förargade det henne, att hon ej kommit att tänka derpå förut, ty då hade hon sluppit att plikta, och hennes ögon hade då ej varit så röda.
Susanna måste ånyo läsa öfver sin pärlor. Miss Fosbrook hade varit glad, om hon kunnat låta henne slippa det, men hon hade redan allt för mycket sagt för dem; och som läraren äfven har en pligt att uppfylla lika väl som lärjungen, måste hon gifva henne boken tillbaka. Susanna tillbragte tio minuter med att sitta och vagga fram och åter och halfhögt mumla för sig sjelf meningarne, hvilket mycket besvärade guvernanten, som skulle på en gång läsa innantill med Bessie och höra på David; men hon tänkte att det vore bäst, att låta henne lära sig sin lexa på sitt sätt. David blef afbruten i sin "lilla Arthurs historia" — hvilket mycket förargade honom — derför att Susanna skulle läsa upp igen. Hon begick samma fel nu som förut, och ännu flera. Stackars Susanna, nu får hon baklexa igen. En gång, två gånger, ja, tre gånger har hon läst öfver dessa dumma ord, och kan dem ännu sämre än i början. Hon hör på David, i stället för att lära sig de franska meningarne. Hon
