Hoppa till innehållet

Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

66

ugn, utan att låtsa om, att den fanns; men barnen ropade med en mun: "hurra! hurra! Purday, du har nu sjelf sagt, att vi ej göra någon skada, så kom nu inte och gräla en annan gång."

"Jag tänker aldrig bry mig om den grälmakerskan," förklarade Johnnie för Annie; och hörde alls icke på miss Fosbrooks glada utrop: "jag är så glad att ni får stanna."

Och så länge den dåraktiga pojken kom ihåg denna händelse, trodde han att miss Fosbrook varit så elak, att hon velat befalla dem gå ifrån elden, men att Purday hindrat henne derifrån. Miss Fosbrook ansåg det ej löna mödan, att försöka göra sig förstådd; hon var glad, att hon fullgjort sin pligt och att hon nu kunde få deltaga i barnens glädje. Hon sprang omkring och samlade stickor åt Sam, tills hon var alldeles andfådd, och blef lika så glad som de, när elden, som blifvit alldeles qväfd af det ogräs, Purday kastat derpå, åter tycktes vilja uppflamma. Sam och Susanna visste nog, att hon endast talat vid Purday, emedan hon trodde det var hennes pligt, men det var rätt svårt för dem, att kunna förlåta henne, att hon störande velat inblanda sig i deras nöjen. Slutligen tyckte hon, att hon lugnt kunde lemna dem, och gick in för att sätta sig och läsa en stund. Hon hade ännu ej framkommit till boningshuset, då hon fick höra små steg komma trippande efter sig och såg, att det var Elisabeth.

"De äro så tråkiga," sade hon. "Sam knuffar mig jemt in i röken, och Georg bråkar så. Får jag gå in med er, kära Christabel?"

"Mycket gerna," svarade miss Fosbrook, "men jag är ledsen att höra alla dina klagomål."

"De äro alltid så stygga mot mig," försäkrade Bessie.

"Du måste försöka att vara glad och vänlig emot dem, så skola de nog upphöra att förarga dig."

"Men får jag komma in med er? Det skall bli ett så bra tillfälle för min hemlighet."