Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65

obegripliga ljud, att man endast kunde urskilja ordet "Purday."

"Jaså, ni ha funnit reda på elden ändå," sade Purday, och stödde sig på den hötjuga, han begagnat att kasta ogräset med. "Ingenting kan få vara i fred för er."

"Ja, du hade skaffat dig en ny plats, för att narra oss," utbrast Harry, "men vi vädrade upp den, din gamle skälm! Vi vilja ej gå miste om vår eld."

Miss Fosbrook framställde den frågan, om de gjorde någon skada, och Purday svarade med grufligt sträf röst: "ja bevars, skada nog, det är då säkert, de draga ju omkring elden öfverallt. Det göra de alltid. Jag tänkte, jag skulle kunna lura dem den här gången."

"Vill ni då, att jag skall befalla dem, att gå härifrån," sade hon helt förskräckt, ty hon visste att det skulle blifva ett förfärligt väsen, om hon blefve tvungen att utöfva sin myndighet.

"Hon skulle våga befalla oss!" mumlade Harry.

Man läste ogillande och förargelse i Susannas ansigte. Annie stod med vidöppen mun, och John kastade sig ned och rullade sig på marken mumlande: "jag går då bestämdt inte härifrån," och: "så obeskedligt"; men David låg på magen och blåste ideligen på sin ugn, som en vind i en gammal målningsbok. Sam stod och väntade och stödde sig på den käpp, som tjenade honom till eldgaffel. Det var det oförskämdaste, han någonsin hört: vilja beröfva dem deras eld; skulle nu den gamla förrädaren Purday uppegga henne dertill!

Purday var nästan lika så förvånad som de; ty om barnen än förstörde hans eldar, kullkastade hans hövålmar och nedrefvo hans vedstaplar, ville han ej att någon annan skulle banna dem än han sjelf, och allra minst denna dam från London; derför smågrinade han litet och sade: "nej, nej, miss, inte göra de så stor skada heller, låt dem hållas;" och så fortfor han att tömma ut sin skottkärra öfver Davids kära