70
"Bessie är så narraktig," svarade Susanna buttert.
"Kanske du tycker hon är det, men om du förstode bättre, skulle du finna, att icke allt, som synes dig narraktigt, verkligen är det. Mången skulle beundra hennes sätt,"
"Ja, det vet jag," sade Susanna. "Mrs Greville sade till mrs Brownlow, att Bessie var den enda bland oss, som visade något tecken till hyfsning; men mrs Greville är en fin dam, och vi skratta alltid ut henne."
"Vill du inte gå ut och leka igen, mitt barn," sade miss Fosbrook åt henne, när Bessie återkom. "Du kan ju lemna lilla George hos oss."
Susanna visste ej, om hon kunde anförtro sin älskling åt någon, och isynnerhet åt den, som höll med Bessie, men hon längtade så mycket att få se, om potatesen vore tillräckligt stekt, och som lilla George var fullkomligt nöjd med sin sysselsättning att mäta allting med bandmåttet, så sprang hon fort bort, utan att ens tacka. Men hon försäkrade de andra, att miss Fosbrook verkligen var mycket snäll, och att hon skulle gömma sin bästa och största potates åt henne.
Christabel fann det mycket roligt att leka med lilla George, men kunde ej undgå att förarga Elisabeth, då hon befallde henne lägga bort sin målning, och icke plåga sin lilla bror, genom att låta honom se, hvad han dock ej fick röra. Miss Fosbrook kunde ej förmå henne att deltaga i den glada leken. Georges skratt genljöd i hela huset, madam Freeman hörde det äfven, då hon kom in med lillan och, tittande in i dörren till skolrummet, bad honom komma och dricka té, och hon var litet smått förargad öfver, att miss Fosbrook vågade leka med småbarnen, som hon hade under sin särskilda uppsigt och vård.
Man hörde ingenting vidare från de andra barnen, och Christabel och Elisabeth suto lugnt och läste, till tédags, — då de gingo ned och väntade, och väntade — till miss Fosbrook slutligen bad Bessie gå och ropa de andra.
