76
i gråt och sprang upp till barnkammaren. Miss Fosbrook tyckte ej om, att de retades, men som hon ansåg det vara rätt åt Johnnie, så brydde hon sig ej om att hindra dem derifrån, utan sade endast, att om de ej tvättade fingrarne, innan tédags, skulle de åter få plikta.
"Huru mycket har ni gifvit ut?" frågade i en förebrående ton den lilla stränga domaren David, men det enda svar, han fick, var en lugg af Harry. — "Hvad nu, lilla pys! skall jag göra reda för dig?"
David slätade med en allvarsam min sina tilltufsade lockar, och upprepade på sitt vanliga bestämda sätt:
"Jag vill veta, huru mycket ni ha qvar till svinet?"
Derpå fick Harry tag i honom, drog honom ned från stolen der han satt och rullade honom på golfvet, som om han varit en hundvalp, utropande: "jag skall låta dig veta, att om du bråkar så mycket dermed, så ger jag ut hela min veckopenning och ger dig ej alls något till svinet."
"Sam!" ropade den plågade David, och "Sam!" ropade guvernanten, som verkligen blef rädd att han skulle göra den lilla gossen illa, men Sam stod bara och skrattade deråt, så att Christabel sjelf blef tvungen att skynda fram och hjelpa upp honom, draga bort Henry och hålla fast denne i armen, så att barnet kunde stiga upp och springa sin väg, för att få sitt hår borstadt.
"Kära Harry, du kunde ha gjort illa honom," förmanade guvernanten.
"Det hade varit rätt åt honom," sade båda gossarne med en mun. Hon var ganska ledsen åt detta, men när hon tänkte närmare på saken, fann hon, att, ehuru Harry var tadelvärd, var dock på det hela taget en sådan lexa nyttigare för David, än om man tillåtit honom befalla öfver sina äldre bröder, blanda sig i allt, och blifva grötmyndig och herrsklysten.
