Miss Fosbrook förvånades ej, då hon nästa morgon i stället för att få se Johnnie inträda, fick höra ett förskräckligt väsen, och fick veta, att Johnnie var i madam Freemans vård, och att hon gaf honom in medikamenter, emedan han varit sjuk hela natten. Det måste medgifvas, att Christabel ej var särdeles ledsen deröfver, och icke heller bekymrade det henne synnerligen, att han skulle vara hos Freeman hela dagen, ty huru stygg Johnnie än varit på hvardagarne, så var han ännu värre om söndagen.
När Johnnie kom in på måndagen, var han en helt annan menniska; han hade ej mer sin uppstudsiga min, han talade och svarade så artigt, man kunde vänta sig af en liten Merrifield, och tycktes ej hafva något emot att läsa sina lexor. Det var visserligen illa nog, att nödgas tillbringa hela söndagen med att ligga sjuk till följd af omåttligt ätande, men detta var likväl bättre, än att uppföra sig så illa som förra söndagen. Johnnie, som visste att pappa, mamma och syskonen alla i lika hög grad föraktade den, som var glupsk, började nu skämmas både öfver detta och sina andra fel. Den nu instundande veckan hade han föresatt sig att vara snäll. Det är en välsignelse i vårt lif, att vi oupphörligt kunna börja på nytt; hvarje dag, vecka och år kan man göra goda föresatser, veta sig ha lemnat alla elaka vanor bakom sig, och börja ett nytt lif.
Dessutom mådde Johnnie nu alldeles bra, och det låter väl knappt tänka sig, att ett barn, som blifvit så väl uppfostradt som han, skulle kunnat vara obeskedligt under en hel veckas tid, om ej någonting felats honom, som hvarken han sjelf, eller de andra rätt förstått. Ty det är verkligen en stor plåga för oss, unga eller gamla, att vi ibland känna oss ledsna och förargade, utan att rätt veta hvarför.
Detta gör, att allt går oss emot, vi finna alla andra stygga mot oss, anse alla sysselsättningar och befallningar, som gifvas oss, svåra att verkställa, samt det minsta missöde, som händer oss, för den förskräckligaste olycka. Fullvuxna personer känna detta
