"Farbror John lär inte gifva oss den, för det att du ber om det," sade Sam.
"Nu, gossar, tycker jag det kan vara nog med detta käbbel," sade miss Fosbrook. "Jag kan ej tillåta er att längre täfla om, hvem som skall vara förargligare mot den andra. Stig upp. David, läs bordsbönen — Annie, tag med dig den der brödbiten och ät upp den ute. — Gån nu ut allesamman, jag vill ej mer höra ett ord härom."
Hon var numera ej rädd, att icke blifva åtlydd, och när hon sett, att de flesta af det grälaktiga småherrskapet lemnat skolrummet, gick hon upp på sitt rum efter en handske, som behöfde lagas. Vid sin återkomst fann hon Sam ensam i skolrummet, uppkrupen med sina böcker på en kista, och han såg så bedröfvad ut, att hon tänkte, att hon förargat honom, hvilket hon ej för någon del velat göra, ty hon tyckte, att han var en mycket snäll gosse.
"Hvad felas dig?" frågade hon, och hans korta svar: "ingenting," förmådde icke öfvertyga henne, att det stod rätt till med honom.
Hon visste ej, om hon skulle lemna honom ensam, men som hon tyckte, att han snarare såg ut att vara bedröfvad, än förtretad, frågade hon: "har du något svårt att lära dig? Kanske jag kan hjelpa dig?
Han lät henne komma och se uti hans bok, och hon blef mycket förvånad, då hon fick se, att han hade framför sig ett mycket lätt problem i Euklides.
"Om du bara försöker tänka efter litet bättre, så tar du snart ut det," försäkrade hon.
"Det är bara för detta och andra dumma och tråkiga saker, som jag måste bli en landkrabba!" utbrast Sam, och kastade boken till andra ändan af rummet.
"Har du intet hopp?" frågade miss Fosbrook, utan att banna honom for hans häftighet, ty hon såg, att han med möda kunde beherrska sig.
"Nej, amiralen talade blott med Harry, och en dag, när jag hade svårt att lösa ett problem, sade min far, att jag var ett sådant dumhufvud, att jag
